Tänk om Peter van Pelsen hade överlevt

Jag har skrivit förut om mitt intresse för ”Tänk om” historier och jag har precis läst klart ännu en av dem. Pojken som älskade Anne Frank av Ellen Feldman var så bra skriven att man ibland glömde att det faktiskt inte hade hänt.
Det är en historia om Peter van Pelsen, pojken i den andra familjen som bodde i det lilla annexet med Anne Frank och hennes familj i Amsterdam under andra världskriget. I Feldmans historia överlever han koncentrations läger och tar sig till USA där han tar sig ett nytt liv i den Nya Världen. Ett liv som icke judisk, flykting från Europa, skaffar ett jobb och familj. Hur som helst så hinner hans liv i fatt honom och han måste möta eller fly sitt förflutna.
Det var en så välskriven historia att jag skulle rekommendera den till alla om man vet något om Anne Frank eller inte.
Josefine

Mina rekommendationer: Anna Franks dagbok av Anne Frank

Homo homini lupus

Nyligen rekommenderade jag en bok, En kvinna i Berlin – en sann berättelse av Anonym. Jag blev klar med den för några dagar sen och nu känner jag ett behov att berätta om den för er. Det är en gripand berättelse som lämnade ett väldigt starkt intryck. Det är en dagbok skriven av en tysk kvinna under de sista dagarna av Andra världskriget.

När jag läste de första kapitlena av boken, fick jag ont i magen för att jag visste skulle komma. Ryssarna ryckte hela tiden närmare Berlin. Min historielärare på högstadiet berättade för oss vad som hände med befolkningen när Ryssarna kom, hennes svärmor och svärsyster bodde i Tyskland på den tiden. Efter ett tag var jag tvungen att lägga ner boken, jag kunde inte längre fortsätta. Ryssarna anlände till Berlin och ryktena om vad alla hade hört var sant.

När jag fortsatte senare, ockuperade ryssarna staden och befolkningen hade börjat vänja sig vid dem och den nya ordningen. Innan kriget hade författaren rest mycket och kunde därför lite ryska. Det hade hon nytta av till viss del. De ryssar hon stötte på blev förvånade av att höra deras modersmål talas av en tyska, men oftast hade det ingen effekt på deras framfart.
Men det är inte bara ryssarna hon skriver om. Hon skriver också om hungern, den ofattbara hungern som driver människan att bli elak, girig och självisk. Människan blir hemsk när hon inte får tillräckligt att äta, författaren nämner många gånger frasen Homo homini lupus – Människan är en varg mot människan.
Hon berättar också om alla nya ord de har börjat använda, ord som får deras upplevelser att verka lite mer normala. Det är inte längre fel att sölja sin kropp för lite mat för det är något ryssarna har mycket av, mat och alkohol.

Men det jag tycker bäst om i boken är att det inte är en bok som handlar om hur hon är ett offer för Hitler. Författaren är väl medveten om vilka brott som begicks av tyska soldater i andra länder och hon är väl medveten om att de är förlorarna av detta krig. Hon ser sig inte som ett offer. Det är detta som gör denna bok läsvärd.
Josefine

Mina rekommendationer: Anne Franks dagbok. Ett annat perspektiv av Hitlers krig.