Bruno Manz gör ett ärligt försök att skriva av sig sin historia i Fångad av Hakkorset, om hur han som tysk yngling och soldat under andra världskriget kunde stå på Hitlers sida och blunda för folkmorden som pågick. Bokens innehåll är intressant, han pratar öppet om vem han var och fick inflyttelse från. För mig som inte har levt igenom den här epoken, är det svårt att förstå att han kunde vara så blind, men å andra sidan har jag ingen rätt att döma någon efter det att historien har gett mig alla svar. Hur som helst, mot slutet av boken känns det som om Manz går på samma nit igen när han hyllar den amerikanska konstitutionen och livet i USA. Det blir en förflytning från en regim till en annan och det kanske besvarar min tidigare fråga om blindhet.
För övrigt är språket i boken inte något att hurra för, det känns som om det skulle finnas bättre böcker om ämnet.
Josefine
Mina rekommendationer: Forgotten voices of the Second World War av Max Arthur
