Där är något med boken jag precis läst klart (Joanne Harris, Underströmmar). Jag kan inte skaka av mig känslan att den är alltför ledsam och negativ. Till och med under de några få scener där det faktiskt går bra för protagonisten, Mado, känns det som om hela världens sorger hänger över henne. Det stör mig för att boken hade så bra potential.
Den utspelar sig i Frankrike med en ung kvinna (Mado) som kommer hem till sin barndoms ö. Hon kommer tillbaka för att rädda byn där hon bodde från att försvinna med tidvattnet tillbaka i havet. Hennes far kommer in i historien, gammal och sur, och byn lika så, men med tiden vänder det och det börjar gå bättre för byn. Samtidigt pågår det hela tiden något i bakgrunden som stör och det är mycket negativa känslor som fyller sidorna. Ända till slutet av boken, kändes det aldrig som boken vände och tyvärr lämnade den ingen bra känsla hos mig.
Det är synd på en så bra författare (Harris skrev boken Chocolat, som sen blev en film av Lasse Hallström)
Josefine
Mina rekommendationer: Marian Keyes. En oväntad semester. En mycket mer uppmuntrande läsning.
